På senaste dagarna har jag varit på väldigt dåligt humör, antagligen överreagerat över allt som kommit ivägen för mig. Världen värkar bara vissna mer och mer och mitt liv värkar bara bli till en stor röra, även om allt är precis lika bra som förrut. Skolan börjar, jag vet inte vad jag vill. Planer om att flytta hemifrån har börjat skrämma mig mer och mer, jag vet inte om jag är redo ändå? Jag vill flytta, jag skulle nog klara av det. Men klarar jag av allting med pengarna? Livet skulle bli underbart och mycket roligare, men vill jag lämna hemmet? Jo jag vill, men vill jag göra så mot mamma och pappa? Om man ändå tänker på bygget och allt det.. Ääh, jag vet inte.. Och ilskan som jag sprutar ut far såklart på fel personer, inte för att det ens finns rätt person att sätta den på. Jag lyckas bara irritera folket omkring mig. Och just nu sitter jag ensam här i vardagsrummet, rädd som satan för att ens titta ut genom fönstret, vågar definitivt inte gå upp, släcka lamporna bakom mig skulle iallafall vara ett stort nej! Och Mikael är hos Linus, och jag är nog för fäst vid honom, stackars pojke måste ju tycka jag är världens största idiot som inte vill låta honom fara nånstans utan mig, och ändå vet jag inte varför jag inte vill det? Vad skulle kunna hända? Jag vet att han inte skulle göra nånting mot mig, att han inte medvetet skulle vela såra mig. Men ändå är jag så jävla rädd för att mista personen som betyder hela världen för mig, som jag inte kan andas utan och jag värkar inte kunna ge honom rum till att andas ut. Förstör ju allting bara själv. Och ändå går jag omkring och skrämmer upp mig själv om att jag en dag kommer mista ljuset i mitt liv, just honom. Ändå ser jag varenda flicka som kommer emot, alla han pratar med som ett stort hot, som om dom skulle kunna ta ifrån honom från mig, när jag ändå vet att han inte skulle göra så mot mig. Jag antar att det är så när man älskar en person för mycket.. Stackars pojk. Jag tror jag måste skärpa mig, men för det måste jag först lära mig att lita på mänskor, men det värkar jag inte kunna göra det heller. Men ändå litar jag allt för mycket på världen och skriver en massa skit ut hit på bloggen? Även om jag vet mycket väl att denna värld inte har nånting med mitt liv att göra. Men slut skrivet nu, hejdå.