Hm. Jag har världens tråkigaste liv när jag är ensam, jag tänker för mycket då. Och vet ni vad jag har märkt? Jag kommer aldrig klara av den press som sätts på oss ungdomar nu förtiden, en dag kommer jag att gå under. Det är nog inte meningen att jag skall leva på den här tiden inte. Skola hit jobb dit, vi ska kunna de ena, lära oss snabbt de andra, veta resten, blablabla, jag orkar inte. & vet ni vad jag än en gång har blivit leid på? Folket som pratar. Jag klarade en tid av att inte bry mig skit i vad idioter säger om mig, men herregud fyfan vad ni är jobbiga! Äckliga små idioter jag borde skita blanka fan i , men som ändå finns där och irriterar en och förtsör så jävla mycket. Men antar att jag har orsakat skiten själv, och jag ändrade på mig själv alldeles för sent för att kunna stoppa det. Varje gång jag hör nånting river det mig bara i fler bitar och jag vet inte i vilket dike jag skall gräva ner mig. & dessutom är det världelöst att gömma sig, vi bor i världens mest skvallrande stad och jag hatar den. Jag borde kanske dra ut och segla i helgen, få rensa mina tankar från allt idiotiskt som har börjat samla sig i min hjärna och bara försöker ta över igen. För jag vill inte hamna i samma läge som i vintras. Men ändå skulle det vara skit skönt att vara ensam hemma. Jag vet inte, får si vad som händer. Vill ju såklart fira finaste Alexandra också. Äh förlåt för de här angst inlägge men ja vet bara int va som händer i mitt huvu.