Ibland, förstår man bara int mänskort förklarningar, man ser sanningen så nära, rädslan och förfäran i den andras ögon. Jag klarar inte av det, att känna mig som en jävla vante. Jag klarar inte av det, att vara en äcklig hemlös hund som alla tror man kan säga vad som helst till eller behandla hur som helst. Nej, jag har inte ett bra rykte, ja det talas en massa om mig, och hur mycket av det där skit pratet är egentligen sant? Nej jag kan inte göra nånting åt det heller, ingen som inte känner mig, ingen som inte vet hur sanningen är egentligen lyssnar på mig. Men visst, låt dom tala om mig, om dom nu tycker det är så underhållande, låt mig vara deras samtalsämne hur mycket dom vill. Det ända jag önskar är att mina äkta vänner skiter blanka fan i de ord som slängs ut om mig, att personer jag håller nära mig förstår att det inte är sant. Jag är inte den där lilla horan som ger till vem som helst, ingen av er tror det, men låt så vara, låt er tro det. Jag behöver inte er, jag klarar mig bra utan nollskallade idioter som er, bara jag har mina vänner och jag vet mycket väl att jag har dem. Men för tillfället, finns det en sak, som jag är rädd för, det finns en sak som gör allting bara värre, en sak som jag mår illa av att bara tänka på, en sak som förrvärrar mitt rykte totalt, förvrider det spårlöst. Och jag kan inte heller säga att det inte sårar, för det gör det, när en person man håller kär värkar skämmas totalt över en. Kanske jag har fel, kanske inte. Men det här håller på att göra allting värre. Jag bryr mig skit i vad folk talar om mig, varför skall då mina vänner bry sig så förfärligt mycket? Räcker det inte med att ni känner mig som den jag är, eller är det bara för mycket det där snacket folket talar? Kanske ni inte bryr er, men hur skall man ta det när folk inte ens vågar erkänna att dom är i mitt sällskap, när folk inte ens vågar erkänna att dom inte tycker illa om mig. Mitt liv hade tagit en ljus vändning, men nu faller man tillbaka igen. Jag måste få erkänna, att det är med tårar bakom ögonen jag går och lägger mig denna natt, även om jag är fullständigt glad över finlands vinst har nu andra känslor kommit till liv. Jag vet inte hur jag skall förklara detta heller, men jag vet, om inte visst folk vågar erkänna snart kommer jag inte klara av det längre till heller, jag vill jag vill jag vill men jag vet att jag inte orkar ta känslan av att personer man håller närmast inte vågar erkänna deras känslor till resten av värdlen. Visst det viktigaste är att man själv vet det, men en stor del av det betyder också att man skall må bra, och jag vet inte hur länge till jag kommer göra det om det fortsätter i den här stilen. Hur mycket blir bättre av att hålla käft? Jag kan inte rå för det, men jag tar det genast som om man skäms över mig, och jag hatar den känslan, jag hatar den otroligt. Är det faktist så jävla mycket begärt av mig? Jag begär inget annat, utom det, men det är tydligen det ända som verkligen inte går, och det känns inte roligt, det känns ärligt talat förfärligt.